Bakom ljuset - eller flötet

Jag sitter och funderar på om jag är förd bakom ljuset.
Om vi alla är det.
Alla vi som föddes på det bortglömda 50-talet.
Är vi egentligen allihopa bara Slas-hasar som gått på hela "konceptet"?
Min gamla återupplivade vän Ragnar påstår det.
Han är varken yngre eller äldre än jag - inte så det märks i alla fall...

Hade han varit min son eller min far (eller farfar) så hade jag kunnat förstå tanken. Men inte nu. Inte när det kom från hans tunga och intelligenta vokabulär.
Därför tänker jag så att i ett sånt här läge måste man lyssna.
Man måste lyssna, rannsaka, ifrågasätta och lyfta fram empatin.

Ragnar och jag lärde känna varandra för många herrans år sedan. Långt innan någon av oss var en egentänkande människa. Vi bara var som alla andra, som de flesta unga idag; vi ville bara höra till, vara som alla andra. Ja, inte som pappa, farfar eller morbror Bertil, men som alla andra som vi såg som idoler - eller som såg oss som sina dito.

I och för sig köpte vi varje ord som sades av John F, men allt Lyndon B. sa var bara till hån. Det kan verka vara konstig - och var det säkert också - men så gick det till på den tiden. 
På den tiden då saker var mer "svart och vitt" - eller om ni vill så "rött och blått". Och egentligen förstod vi nog inget av det eftersom vi bara var små barn då - men våra föräldrar och lärare sa oss att vi skulle tycka så.
Så då gjorde vi det.
Idag ser ingen skillnad på fru Winberg och fru Sahlin - eller ens på herr Häggström för den delen. Tusan vet om dagens föräldrar och lärare ens gör det.
Men det var ju inte dit mina tankar skulle gå...
Fan att man ska skriva så långsamt.

Vi återgår till Ragnar.
Till Ragnar och mig.

"Jag känner mig definitivt inte förd bakom nåt ljus" slängde jag spontant ur mig.
Ragnar synade mig med en självsäker suck och deklarerade: "Haha - det är ju just det som gör dig så förbaskat blåst min vän",
Han tog min hand i en övertydlig sympati som om han ville trösta ett oförstående barn som uttalat en svordom utan att veta om det och sedan fått skäll för det.

"Fan i våld!" ropade jag - nej det gjorde jag egentligen inte - men känslan ropade det:
"Fan i våld!"
Om Ragnar varit ögontydare så hade han hört/sett ropet. Men Ragnar var varken ögon- själ- eller drömtydare.

Inget mer sades den kvällen. Därtill förstod vi varandra alltför väl - kanske inte på alla plan Nota Bene - men ändå så pass att vi förstod att ytterligare frälsarprat inte skulle leda mer än till självförverkliganden och bröstslående stenåldersgester. Och därtill var vi ju allt för "civiliserade" (påstogs det gement).

Väl hemkommen några timmar senare och extremt klarsynt efter lika många kolsyrade B-vitaminer, malt, humle och diverse hemliga bryggmetoder, satte jag att fundera över det korta men ack så givande samtalet med Ragnar.
Jag satte mig eftersom jag insåg att mina tankar skulle sväva alldeles för brett, vitt och osakligt om jag försökt sova.
Planerad tankeverksamhet har väl aldrig varit min starkaste sida, varpå jag blev sittandes stångandes mina idéer i den mentala vägg jag uppfostrats med.
Således blev jag sittandes där i min soffa - blodig om idépannan tills jag gav upp och somnade trångt och obekvämt.

På morgonen efter - eller snarare förmiddagen - upptäckte jag efter medvetandeåterkomsten att jag i sömnen förpassat mig från tvåsitssoffan till dubbelsängen, den senare dock alltför rymlig.
Men jag låg trots detta kvar och drog mig.
Mina tankar for tillbaka till Ragnar och gårdagens samtal. Mina tankar hade lite svårt att få grepp om varför det just var jag som var så lurad och inte Ragnar. Vi var ju årsbröder men ändå fick han det att framstå som om det vore en generationsfråga. Dessutom hade vi vi samma grundläggande värderingar - i stort.

Det hade innan gårdagen varit många år sedan jag sett Ragnar. Ändå var sig frapperande lik. Samma långa hår, fortfarande mörkt och utan antydan till gråsprängda inslag. Kanske han var fåfäng och färgade kalufsen? Men när jag tänkte vidare på saken så insåg jag att han till och med var klädd som förr. Han var som tagen direkt ur en demonstration med parollen "USA ut ur Vietnamn" eller en motorsågsskadad alm i Kungsträdgården.
Det var då jag förstod vad han menade.
Inte för att han nödvändigtvis hade rätt - men jag förstod hur han tänkte.
Dock skulle jag hellre använda ordet trött istället för lurad.
Eller luttrad om ni så vill - kanske kuvad.
Nej förresten. Inte kuvad. Snarare bekväm.

Men nu är det en gång för alla så att jag varken ser mig som trött, bekväm eller ens kuvad. Möjligtvis lite luttrad - men inte så mycket så att det stör.
Almarna står ju kvar - men om de skulle sågas ner nu inser jag att ingen skulle hindra det. Men det sa jag ju aldrig till Ragnar.
Jag borde ha sagt det.
Men det är ju så mycket man borde göra.
Så mycket man kommer på efteråt - men då är det för sent.

Man kanske helt enkelt är lite trög.

Min gamle lärare Stig sa aldrig att de okunniga äro de saliga - men det stod inskrivet i sten högt över våra huvuden på högstadieskolans vägg. Men där stod så mycket annat strunt så det gjorde ändå inget intryck. Dessutom var man väl alldeles för kort för att skåda så högt upp.
Jag minns alltså vad Stig inte sa - men jag kommer heller inte ihåg vad han sa.
Undrar om Ragnar minns det.

Det enda jag minns är en biologilärare som blåste upp en kondom till en stor ballong så att flickorna rodnande fnittrade. Om vi lärde oss vad den skulle vara till minns jag dock inte.
Och så Harald förstås!
Harald - den ende lärare som någonsin uppmuntrat mig. På den tiden hette inte ämnet "Bild" utan bara "Teckning". Harald insåg att konsten ska vara fri. Harald hade förstånd att se potential i mina konstiga blyertsstreck. Harald kritiserade inte bristerna utan uppmuntrade kunnandet.

Jag fick lära mig teckna utan pekpinnar och det är jag glad över. När jag lite senare i livet fick lära mig biologi - så var det också på egen hand, utan facit tillgängligt. Vilket betyg jag skulle fått vet jag inte eftersom det inte är sånt man talar om på samma sätt som teckning eller matematik.

Vad Ragnar fick för betyg i teckning minns jag inte.
Men han blev en djävel på att klättra i träd - den konsten kan han än idag.

 

mazken