Bakom ljuset - eller
flötet
Jag sitter och funderar på om jag
är förd bakom ljuset.
Om vi alla är det.
Alla vi som föddes på det bortglömda 50-talet.
Är vi egentligen allihopa bara Slas-hasar som gått på hela
"konceptet"?
Min gamla återupplivade vän Ragnar påstår det.
Han är varken yngre eller äldre än jag - inte så det märks i
alla fall...
Hade han varit min son eller min far
(eller farfar) så hade jag kunnat förstå tanken. Men inte nu.
Inte när det kom från hans tunga och intelligenta vokabulär.
Därför tänker jag så att i ett sånt här läge måste man
lyssna.
Man måste lyssna, rannsaka, ifrågasätta och lyfta fram empatin.
Ragnar och jag lärde känna varandra
för många herrans år sedan. Långt innan någon av oss var en
egentänkande människa. Vi bara var som alla andra, som de flesta
unga idag; vi ville bara höra till, vara som alla andra. Ja, inte
som pappa, farfar eller morbror Bertil, men som alla andra som vi
såg som idoler - eller som såg oss som sina dito.
I och för sig köpte vi varje ord
som sades av John F, men
allt Lyndon B. sa var bara till hån. Det kan verka vara konstig -
och var det säkert också - men så gick det till på den tiden.
På den tiden då saker var mer "svart och vitt" - eller
om ni vill så "rött och blått". Och egentligen förstod
vi nog inget av det eftersom vi bara var små barn då - men våra
föräldrar och lärare sa oss att vi skulle tycka så.
Så då gjorde vi det.
Idag ser ingen skillnad på fru Winberg och fru Sahlin - eller ens
på herr Häggström för den delen. Tusan vet om dagens föräldrar
och lärare ens gör det.
Men det var ju inte dit mina tankar skulle gå...
Fan att man ska skriva så långsamt.
Vi återgår till Ragnar.
Till Ragnar och mig.
"Jag känner mig definitivt inte
förd bakom nåt ljus" slängde jag spontant ur mig.
Ragnar synade mig med en självsäker suck och deklarerade:
"Haha - det är ju just det som gör dig så förbaskat blåst
min vän",
Han tog min hand i en övertydlig sympati som om han ville trösta
ett oförstående barn som uttalat en svordom utan att veta om det
och sedan fått skäll för det.
"Fan i våld!" ropade jag -
nej det gjorde jag egentligen inte - men känslan ropade det:
"Fan i våld!"
Om Ragnar varit ögontydare så hade han hört/sett ropet. Men
Ragnar var varken ögon- själ- eller drömtydare.
Inget mer sades den kvällen.
Därtill förstod vi varandra alltför väl - kanske inte på alla
plan Nota Bene - men ändå så pass att vi förstod att ytterligare
frälsarprat inte skulle leda mer än till självförverkliganden
och bröstslående stenåldersgester. Och därtill var vi ju allt
för "civiliserade" (påstogs det gement).
Väl hemkommen några timmar senare
och extremt klarsynt efter lika många kolsyrade B-vitaminer, malt,
humle och diverse hemliga bryggmetoder, satte jag att fundera över
det korta men ack så givande samtalet med Ragnar.
Jag satte mig eftersom jag insåg att mina tankar skulle sväva
alldeles för brett, vitt och osakligt om jag försökt sova.
Planerad tankeverksamhet har väl aldrig varit min starkaste sida,
varpå jag blev sittandes stångandes mina idéer i den mentala
vägg jag uppfostrats med.
Således blev jag sittandes där i min soffa - blodig om idépannan
tills jag gav upp och somnade trångt och obekvämt.
På morgonen efter - eller snarare
förmiddagen - upptäckte jag efter medvetandeåterkomsten att jag i
sömnen förpassat mig från tvåsitssoffan till dubbelsängen, den
senare dock alltför rymlig.
Men jag låg trots detta kvar och drog mig.
Mina tankar for tillbaka till Ragnar och gårdagens samtal. Mina
tankar hade lite svårt att få grepp om varför det just var jag
som var så lurad och inte Ragnar. Vi var ju årsbröder men ändå
fick han det att framstå som om det vore en generationsfråga. Dessutom
hade vi vi samma grundläggande värderingar - i stort.
Det hade innan gårdagen varit många
år sedan jag sett Ragnar. Ändå var sig frapperande lik. Samma
långa hår, fortfarande mörkt och utan antydan till gråsprängda
inslag. Kanske han var fåfäng och färgade kalufsen? Men när jag
tänkte vidare på saken så insåg jag att han till och med var
klädd som förr. Han var som tagen direkt ur en demonstration med
parollen "USA ut ur Vietnamn" eller en motorsågsskadad
alm i Kungsträdgården.
Det var då jag förstod vad han menade.
Inte för att han nödvändigtvis hade rätt - men jag förstod hur
han tänkte.
Dock skulle jag hellre använda ordet trött istället för lurad.
Eller luttrad om ni så vill - kanske kuvad.
Nej förresten. Inte kuvad. Snarare bekväm.
Men nu är det en gång för alla så
att jag varken ser mig som trött, bekväm eller ens kuvad.
Möjligtvis lite luttrad - men inte så mycket så att det stör.
Almarna står ju kvar - men om de skulle sågas ner nu inser jag att
ingen skulle hindra det. Men det sa jag ju aldrig till Ragnar.
Jag borde ha sagt det.
Men det är ju så mycket man borde göra.
Så mycket man kommer på efteråt - men då är det för sent.
Man kanske helt enkelt är lite
trög.
Min gamle lärare Stig sa aldrig att
de okunniga äro de saliga - men det stod inskrivet i sten högt
över våra huvuden på högstadieskolans vägg. Men där stod så
mycket annat strunt så det gjorde ändå inget intryck. Dessutom
var man väl alldeles för kort för att skåda så högt upp.
Jag minns alltså vad Stig inte sa - men jag kommer heller
inte ihåg vad han sa.
Undrar om Ragnar minns det.
Det enda jag minns är en
biologilärare som blåste upp en kondom till en stor ballong så
att flickorna rodnande fnittrade. Om vi lärde oss vad den skulle
vara till minns jag dock inte.
Och så Harald förstås!
Harald - den ende lärare som någonsin uppmuntrat mig. På den
tiden hette inte ämnet "Bild" utan bara
"Teckning". Harald insåg att konsten ska vara fri. Harald
hade förstånd att se potential i mina konstiga blyertsstreck.
Harald kritiserade inte bristerna utan uppmuntrade kunnandet.
Jag fick lära mig teckna utan
pekpinnar och det är jag glad över. När jag lite senare i livet
fick lära mig biologi - så var det också på egen hand, utan
facit tillgängligt. Vilket betyg jag skulle fått vet jag inte
eftersom det inte är sånt man talar om på samma sätt som
teckning eller matematik.
Vad Ragnar fick för betyg i teckning
minns jag inte.
Men han blev en djävel på att klättra i träd - den konsten kan
han än idag.
mazken