Carl Michaël & jag

Första gången vi möttes var i Vasastan. Jag visste inte alls vem han var och jag var nog bara ca tio år. Han presenterade sig inte ens. Men hans sång "Fjäriln vingad" fanns i min sångbok där i Adolf Fredriks skola – inte musikskolan utan ett annex några kvarter där ifrån.

Det enda jag minns från musiklektionerna var att vi varje år skulle sjunga en sång strax innan betygssättningen. Denna årliga sånginsats med hjälp av herr Bellman renderade mig alltid en fyra eller femma i ämnet musik. Möjligtvis spelades det blockflöjt unisont något år – annars sjöngs det nog mest allsång och övades på psalmer inför högtider och avslutningar. Så betyget sattes nog mest baserat på den där sånginsatsen i slutet på terminen. Givetvis fick vi i denna barndom inte kännedom om den fjärde versen. Den ansågs allt för politisk och inkorrekt för våra små öron. Den versen presenterade Carl Michaël för mig långt senare när vi lärt känna varandra mycket bättre.

I tonåren blev jag dock korrekt presenterad för Bellman och hans vänner av en annan ny bekant, Bo Gunnar Åkerström – kanske mer känd som Fred. Jag hade väl i och för sig redan sett och hört honom på håll tillsammans med Sven-Bertil och tyckt att han var en fascinerande och märklig sångmakare. Men i unge herr Taubes sällskap verkade han dock "lite väl ortodox för min smak" – för att citera Cornelis som jag vid denna tid mer och mer ägnade min uppmärksamhet.

Men Fred lånade ut sin härliga röst till 1700-talsfiguren på ett sätt som verkligen lockade mig. Men det var nog inte förrän Freds berömda tolkning från vispråmen Storken av Fredmans epistel no 23, "Ach du min moder" som vi började lägga bort titlarna – Mikkel och jag.

I och med att Fred gjorde sina teatraliska tolkningar på den klassiska vinylen "Glimmande nymph" och Cornelis kontrade med sina udda och moderna varianter på LP:n "Spring mot Ulla – spring", började vi verkliga bundsförvanter.

Självklart så lyssnade jag först mest på skvaller och andras uppfattningar om Mikkel – men allt eftersom åren gick så lärde vi känna varandra så väl att jag struntade i detta och bildade mig en alldeles egen uppfattning om karln.

Vi gick på krogen tillsammans – Mikkel, jag och hans vänner. Där fanns Mollberg, Corporal och dansmästare – Ulla, den sköna horan upphöjd till prästinna – Mowitz, den tragikomiske som med åren blev allt sjukare – Bröderna Wingmark – och förstås de svårförståelige gelikarna Benjamin Schwalbe och Jergen Puckel samt många fler.

Vi hade pic nic i Hagaparken när våren stod i blom och vi sjöng tillsammans den fjärde versen om Gustav III och hans förträfflighet.

Mikkel visade mig i smyg sina originalmanus på många epistlar – vilka mer lockade till skratt är de som senare skulle publiceras efter det att Kjellgren varit där och fingrat på dem.

Vi gjorde båtutflykter tillsammans och tittade och besjöng staden från vattnet.

Vi låg frunsa mornar tillsammans i rännstenen och förbannade både mödrar och bakrus.

Vi var som ler och långhalm.

Med åren vidgades umgängeskretsen. Jag fick också andra och modernare vänner – men vid min sida fanns alltid Carl Michaël, om så bara hans skugga emellanåt.

Fred och jag hamnade i dispyter om Mikkels värv och mening.

Men visst håller jag med om att Freds tolkningar av både epistlar och sånger är helt underbara, men kanske mer passande i vår tid. De är både starka teatraliskt och känslomässigt. Men inte är de på ett liknande sätt som Carl Michaël framförde dem. Han hade inte passat in i de finare kretsarna om han inte hade anpassat sig till sin tids sätt att sjunga. Det var ju framför allt där som hans alster blev beskrivna för oss i hans framtid. Sen så klämde han av en och annan dryckesvisa på krogen också. Visserligen hade han också en teatralisk ådra som han gärna använde sig av. Detta gjorde han ju med bravur och att han var en utomordentlig imitatör – både av människor, djur och musikinstrument – det underhöll utan tvekan hans publik.

Röstmässigt hade ju Carl Michaël en helt fantastisk tenorstämma. Och han använde den fullt ut. Däremot sjöng han på ett mer "operamässigt" sätt. Han "kullrade" mer på tonerna – eftersom det var på modet att göra så. Men hans inlevelse var I samma klass som Freds. Att Fred var bas/baryton och Mikkel var tenor bryr jag mig inte om. Sin röst är man född med och den kan man inte göra om.

Så som konklusion av detta kan jag till viss del hålla med om att Freds tolkningar är nära originalet – men anpassade för vår tids musiktraditioner.

Angående hur Fred såg på texternas budskap så är han och jag mer skilda i uppfattning. Fred ansåg att Carl Michaël ville vara en socialreporter. Lite av en tidig rebell – en tidig Cornelis el dyl. Jag tycker att detta är en "skönmålning" för att få poeten att passa in i Freds politiska övertygelse. Fred var ju kommunist och Mikkel var rojalist. Jag är själv vänsterut på den politiska skalan så jag har inga problem med att ta till mig Freds budskap. Men jag anser inte att det var så som Mikkel menade det. Han ville helt enkelt roa, vara lustig. Folk skrattade oändligt åt hans sånger. Vi skrattar inte en tum idag åt detta. Det beror ju givetvis på att vi inte förstår de skämten. Men att sätta in skökor, nedsupna urmakare och annat patrask i salongsmiljö och bilda ordnar för den, ge dem praktfulla begravningar och låta dem dansa på baler, det var dråpligt nog på den tiden och fick folk att skratta gott. Han vann helt enkelt poäng (och understundom en dusör) på de olyckligas bekostnad.

Att han själv var alkoholiserad och hade en urusel ekonomi ville han aldrig erkänna. Han försökte verkligen klänga sig fast i en högre samhällsklass än han själv verkligen levde i.

Men jag håller med Fred om att ingen beskrivit 1700-talets misär och sociala förhållanden så som Carl Michaël – oavsett om det var meningen eller ej.

Vi är fortfarande de bästa vänner – Mikkel och jag – och det är spännande att många nya människor i vårt 2000-tal tillkommer i bekantskapskretsen, även fler kvinnor än tidigare så som Marie Bergman och Freds egen dotter Cajsa Stina – för att bara nämna två.

Vi vandrar vidare Mikkel och jag – vidare genom livet, musiken och framtiden...

/mazken