Carl
Michaël & jag
Första gången vi möttes var i Vasastan. Jag
visste inte alls vem han var och jag var nog bara ca tio år. Han
presenterade sig inte ens. Men hans sång "Fjäriln vingad"
fanns i min sångbok där i Adolf Fredriks skola – inte
musikskolan utan ett annex några kvarter där ifrån.
Det enda jag minns från musiklektionerna var att
vi varje år skulle sjunga en sång strax innan betygssättningen.
Denna årliga sånginsats med hjälp av herr Bellman renderade mig
alltid en fyra eller femma i ämnet musik. Möjligtvis spelades det
blockflöjt unisont något år – annars sjöngs det nog mest
allsång och övades på psalmer inför högtider och avslutningar.
Så betyget sattes nog mest baserat på den där sånginsatsen i
slutet på terminen. Givetvis fick vi i denna barndom inte kännedom
om den fjärde versen. Den ansågs allt för politisk och inkorrekt
för våra små öron. Den versen presenterade Carl Michaël för
mig långt senare när vi lärt känna varandra mycket bättre.
I tonåren blev jag dock korrekt presenterad för
Bellman och hans vänner av en annan ny bekant, Bo Gunnar
Åkerström – kanske mer känd som Fred. Jag hade väl i och för
sig redan sett och hört honom på håll tillsammans med Sven-Bertil
och tyckt att han var en fascinerande och märklig sångmakare. Men
i unge herr Taubes sällskap verkade han dock "lite väl
ortodox för min smak" – för att citera Cornelis som jag vid
denna tid mer och mer ägnade min uppmärksamhet.
Men Fred lånade ut sin härliga röst till
1700-talsfiguren på ett sätt som verkligen lockade mig. Men det
var nog inte förrän Freds berömda tolkning från vispråmen
Storken av Fredmans epistel no 23, "Ach du min moder" som
vi började lägga bort titlarna – Mikkel och jag.
I och med att Fred gjorde sina teatraliska
tolkningar på den klassiska vinylen "Glimmande nymph" och
Cornelis kontrade med sina udda och moderna varianter på LP:n
"Spring mot Ulla – spring", började vi verkliga
bundsförvanter.
Självklart så lyssnade jag först mest på
skvaller och andras uppfattningar om Mikkel – men allt eftersom
åren gick så lärde vi känna varandra så väl att jag struntade
i detta och bildade mig en alldeles egen uppfattning om karln.
Vi gick på krogen tillsammans – Mikkel, jag och
hans vänner. Där fanns Mollberg, Corporal och dansmästare –
Ulla, den sköna horan upphöjd till prästinna – Mowitz, den
tragikomiske som med åren blev allt sjukare – Bröderna Wingmark
– och förstås de svårförståelige gelikarna Benjamin Schwalbe
och Jergen Puckel samt många fler.
Vi hade pic nic i Hagaparken när våren stod i
blom och vi sjöng tillsammans den fjärde versen om Gustav III och
hans förträfflighet.
Mikkel visade mig i smyg sina originalmanus på
många epistlar – vilka mer lockade till skratt är de som senare
skulle publiceras efter det att Kjellgren varit där och fingrat på
dem.
Vi gjorde båtutflykter tillsammans och tittade
och besjöng staden från vattnet.
Vi låg frunsa mornar tillsammans i rännstenen
och förbannade både mödrar och bakrus.
Vi var som ler och långhalm.
Med åren vidgades umgängeskretsen. Jag fick
också andra och modernare vänner – men vid min sida fanns alltid
Carl Michaël, om så bara hans skugga emellanåt.
Fred och jag hamnade i dispyter om Mikkels värv
och mening.
Men visst håller jag med om att Freds tolkningar
av både epistlar och sånger är helt underbara, men kanske mer
passande i vår tid. De är både starka teatraliskt och
känslomässigt. Men inte är de på ett liknande sätt som Carl
Michaël framförde dem. Han hade inte passat in i de finare
kretsarna om han inte hade anpassat sig till sin tids sätt att
sjunga. Det var ju framför allt där som hans alster blev beskrivna
för oss i hans framtid. Sen så klämde han av en och annan
dryckesvisa på krogen också. Visserligen hade han också en
teatralisk ådra som han gärna använde sig av. Detta gjorde han ju
med bravur och att han var en utomordentlig imitatör – både av
människor, djur och musikinstrument – det underhöll utan tvekan
hans publik.
Röstmässigt hade ju Carl Michaël en helt
fantastisk tenorstämma. Och han använde den fullt ut. Däremot
sjöng han på ett mer "operamässigt" sätt. Han
"kullrade" mer på tonerna – eftersom det var på modet
att göra så. Men hans inlevelse var I samma klass som Freds. Att
Fred var bas/baryton och Mikkel var tenor bryr jag mig inte om. Sin
röst är man född med och den kan man inte göra om.
Så som konklusion av detta kan jag till viss del
hålla med om att Freds tolkningar är nära originalet – men
anpassade för vår tids musiktraditioner.
Angående hur Fred såg på texternas budskap så
är han och jag mer skilda i uppfattning. Fred ansåg att Carl
Michaël ville vara en socialreporter. Lite av en tidig rebell –
en tidig Cornelis el dyl. Jag tycker att detta är en
"skönmålning" för att få poeten att passa in i Freds
politiska övertygelse. Fred var ju kommunist och Mikkel var rojalist.
Jag är själv vänsterut på den politiska skalan så jag har inga
problem med att ta till mig Freds budskap. Men jag anser inte att
det var så som Mikkel menade det. Han ville helt enkelt roa, vara
lustig. Folk skrattade oändligt åt hans sånger. Vi skrattar inte
en tum idag åt detta. Det beror ju givetvis på att vi inte
förstår de skämten. Men att sätta in skökor, nedsupna urmakare
och annat patrask i salongsmiljö och bilda ordnar för den, ge dem
praktfulla begravningar och låta dem dansa på baler, det var
dråpligt nog på den tiden och fick folk att skratta gott. Han vann
helt enkelt poäng (och understundom en dusör) på de olyckligas
bekostnad.
Att han själv var alkoholiserad och hade en
urusel ekonomi ville han aldrig erkänna. Han försökte verkligen
klänga sig fast i en högre samhällsklass än han själv verkligen
levde i.
Men jag håller med Fred om att ingen beskrivit
1700-talets misär och sociala förhållanden så som Carl Michaël
– oavsett om det var meningen eller ej.
Vi är fortfarande de bästa vänner – Mikkel
och jag – och det är spännande att många nya människor i vårt
2000-tal tillkommer i bekantskapskretsen, även fler kvinnor än
tidigare så som Marie Bergman och Freds egen dotter Cajsa Stina –
för att bara nämna två.
Vi vandrar vidare Mikkel och jag – vidare genom
livet, musiken och framtiden...
/mazken