Måndagen den 1 augusti 2011

 

DRÖMMEN OM KINA - om orientalismen under 60talet

Man måste komma ihåg att vi var mycket unga

man måste också komma ihåg att vi var 
romantiker
man måste komma ihåg att vi var drömmare

man måste också komma ihåg att det tidiga 
60talet var en 
drömmande tid
en öppen tid
vad som helst kunde hända
allt från utplåningen i atomvapenkatastrofen 
till den absoluta hänförelsen i
fucking vadsomhelst
bara det kändes ordentligt

livstyckenas puritanska 50tal var äntligen över
ingen kunde tvinga oss till nåt tyckte vi

jag vill inte bortförklara vår politiska idioti
jag är beredd att ta ansvar för den
det är pinsamt och plågsamt

men jag tror att
vår politik och vår fascination av kina och vår förälskelse i mao
var en ESTETIK snarare än en politik
en romantik
en kärleksaffär med det orientaliska
som japaneseriet hos de tidiga moderna målarna
vi ägnade oss åt kineserier
vi byggde ett Kinaslott, som det i Drottningholm från 1700talet, 
i våra drömmar
och förväxlade det slottet med drömmen om en bättre värld

det var de vida kläderna
jag går fortfarande 40 år senare alltid klädd i vida byxor
jag tycker fortfarande mycket om att se och 
känna fladdret runt benen
det var de ljusa lätta röda fanorna på bambupinnar högt mot himlen
det var paraplyerna i vaxpapper
bambumöblerna
det var de kinesiska tecknen
kalligrafierna
sprödheten i tecknen
Maos knallröda funktionellt tvättbara lilla bok
det var nåt helt annat än de gamla stalinisternas tunga vinröda 
ekboaserade estetik
som tungt lutade sig bakåt mot artonhundratalets europeiska salonger

precis dom salonger som vi, 
det tidiga 60talets revoltörer, 
hade brutit upp från

det började med Vietnam
där fanns redan de vida sidenbyxorna på unga flickor 
med långt böljande svart hår
som graciöst hanterade kalashnikovar ridande på buddistiska 
vattenbufflar
i Mekong
kulsprutor som hade röda och rutiga sjalar fladdrande från handtagen
jag målade orientaliska prinsessor som fingrade på pistoler som det 
rann siden ur



bilderna av de beväpnade undersköna kvinnorna från 
Vietnam och Kina 
fick oöverskådliga bibetydelser
dom klockade rakt in i den tidiga feminismens idéer om sexuellt 
oberoende unga kvinnor
idéer som överhuvudtaget inte var tänkbara i den tidens Asien utan 
som bara var våra här i västerlandet
i den tidiga sexuella frigörelsen

det var så vackert
det var så främmande och så underbart långt borta
det luktade liksom rökelse och sandelträ om hela revolutionen
det var en klassisk ORIENTALISM
drömmen om det drömmande Asien i ny förpackning
drömmen om den andre
Nånstans här dyker Marguerite Duras böcker 
från och om Ostasien upp,
hennes Hiroshima Mon Amour och Älskaren
och det var bara att sjunka in och se genom hennes ögon in i den 
romantiska erotiserade värld som hon beskrev i "vårt" Ostasien

Jag reste med en delegation från Clarté till Kina i augusti 1966, 
precis när kulturrevolutionen bröt ut.
Jag var då 19 år och full av längtan efter mening och kärlek, som 
man är när man är 19 år. Var vi inte maoister när vi reste så 
blev vi det då.
För det var ett sånt ÖVERDÅD av färger och magnifika 
demonstrationer, fyrverkerier och trumspel på gatorna. 
Rödgardisterna var unga som vi, skrattande och vackra.

Det första vi gjorde var att köpa kinesiska kläder. Blå maojackor, 
vida byxor, kepsarna, kinesiska blusar med höga kragar. Vi sa till 
varandra att vi klädde oss som kineser för att inte sticka ut, men 
det var egentligen för att vi tyckte kläderna var så himla SNYGGA.

Det jag minns nu från den resan är inte politiken, den var som 
underordnad den estetiska extasen i det KINESISKA, som överväldigade 
mig så.
rödheten ständigt denna rödhet

politiken däremot var så hårt formaliserad
den var som serie noggrant utformade nästan 
cisilerade
emblem
formade som i metall
gjutna orörligheter
massiva stenplattor

slagorden
de rätta ideerna
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR
men vem som skulle göra vilket uppror
och hur det skulle gå till var oklart
det var helt en tolkningsfråga
slagorden, en estetik i sig, låg som en hinna över det verkliga livet,
och hade till synes inte riktigt med det att göra
för att kvalificeras som maoist gällde det att framföra de rätta 
begreppen i rätt ordning och inte minst i rätt tonfall
att bära stenplattorna på ett helt ritualiserat vis
och därmed rädda världen

men för mig som mycket ung konstnär och 
europeisk 
intellektuell
var det ändå i grunden längtan efter
rödheten den ljusa lätta rödheten
de kinesiska tofflornas mjukhet
och de asiatiska viddernas inre möjligheter
längtan till den poetiska Gobiöknen och dess 
sidenlena 
kameler......

detta skall inte läsas som en bortförklaring eller 
ett försvar för 
vår politiska dogmatism
bara som en inblick i de ömtåliga psyken som under några magiska 
år på 60talet
förväxlade politik med estetik

det gick över
när folkmordet i Kambodja under de röda khmererna var ett faktum
gick allt detta över
det finns inget romantiskt eller drömmande över 
kraniepyramiderna i Phnomh Penh
blod är också rött

  Channa Bankier

64 år, "multikonstnär, munvig samhällsdebattör, med multikulturell bakgrund, intresserad av språk, klädd i en ullstrumpa av gotländskt får och en naken barfot plaskande i Östersjön, glasögonen speglande sig i spegeln och spegeln reflekterande ögonen bakom glas."

Drömmen om Kina har tidigare varit publicerad i ett programblad till Dramaten, dessutom i Dagens Nyheter, samt på Channa Bankiers hemsida.

Vill man läsa mer skrivet av Channa Bankier kan man gå in på http://www.channabankier.com och gå in under texter.



Vill ni kommentera eller diskutera Channas text finns en speciell Gäst med G på K-tråd på vårt forum. Klicka här för att komma dit.
För att kunna skriva på forumet måste du vara medlem. Är du inte det, klicka  på Bli medlem inne på forumet och följ instruktionerna.
Man kan också kommentera på Kafé K:s Facebooksida om man hellre vill det.


Tillbaka till tidigare Gäster