Torsdagen den 1 juli 2010

Ankomst

När min kabinväskas små plasthjul envist arbetar sig fram över golvplattornas skarvar låter det som ett tåg. Det lilla tåget susar snabbt fram genom ett landskap av sovande korridorer och trötta skyltar: No Exit, This Way, följ mig, gå inte fel, detta kanske är rätt väg.

Klibbiga tankar portioneras runt i min kropp i takt med rälsskarvarnas dunkande. Det kliar. Passet, höger ficka, ja, visumpapperna, det lilla facket på kabinväskan, ja, jag vet. 

Jag är här nu. På platsen jag har besökt så många gånger på nätterna på Hjortstorpsvägen. Jag befinner mig i staden där jag tror att det kommer rymmas så mycket mer luft i mitt bröst. Där jag inte kommer behöva känna efter lika mycket. Där jag kan skrika hur mycket jag vill. Där ni ska se mig.

Jag är i New York. Jag ska tillbringa resten av min vår här. Jag har en överviktig väska. En adress till en skola. En internetlänk till olika rumsuthyrare. Jag förstår att jag kommer få höra mig själv den här våren. Och vad som än händer så är det sånt här jag vill göra. Klättra upp och se ut. Klättra ner och inte hitta ut.

Min blick dras ut över flygplatsen genom söndertittade fönster och fångar en vit skåpbil som stolt vräker ur sig Delta Airlines och jag fastnar vid dess slitna, amerikanska registreringsskylt. Verkligheten blir frätande nära, jag är så långt borta, men jag har samtidigt klivit rakt in i en av mina drömmar.

Dagen efter vaknar jag upp i ett stelopererat landskap som inte rör en min. Snön pustar ut mot gula tidningsställ och asiatiska män sopar rent utanför sin lastbilsdäcksbutik för en ny tisdag. Och på gatan svävar en kvinna obemärkt förbi. Knastrande hjul mot frysande asfalt. Jag famlar desperat efter overklighetskänslan igen. Men min väg är byggd av samma betong som hemma, och samma stränga gatlyktor blänger på mig. Samma ansikten på väg. Precis de jag lämnat bakom mig. Min första lärdom sprang in i mig på Allen Street. Rum och hjärta är inte beroende av varandra. Vi finns här också. Din blick kan bäras lika omsorgsfullt i mitt förmak var jag än är. Och det är jag som har fel. Ju längre bort jag far, ju mindre blir jag, desto större blir ni. Triumferande tar jag mina första stapplande steg mot en vår som jag nästan kommer gå vilse i. Och flyga.

Per Forsberg

Uppvuxen och bosatt i Örebro. Fridansande skribent, drömmare och drönare.

Vill ni kommentera eller diskutera Pers text finns en speciell Gäst med G på K-tråd på vårt forum. Klicka här för att komma dit.
För att kunna skriva på forumet måste du vara medlem. Är du inte det, klicka  på Bli medlem inne på forumet och följ instruktionerna.


Tillbaka till tidigare Gäster