Måndagen den 1 februari 2010

"From here to here"

Vi kommer alla att dö, förr eller senare. Ofta kommer döden 
tidigare än väntat, tar våra kroppar och tömmer den på allt liv, 
tar med sig det som vi älskar. Lämnandes kvar ett tomt träskal att 
bränna eller lägga i jord. Det vet vi. Livet verkar snurra på i en 
hisklig fart för att sen bli till detta försvinnande vi inte vet ett 
jota om. Onåbart. Jag springer på, försöker intensivt att leva, 
andas och vara närvarande, känna min kropp, göra yoga, sluta med 
kaffe, te och undviker socker. Försöker vara kärleksfull när jag 
kan, älska mig själv och mina nästor, släppa det gamla och leva i 
nuet, samt gå långsamt på T-centralen vid rusningstid.

Jag har en stark längtan efter mening och det som känns mest 
meningsfullt är när jag spelar, sjunger eller gör musik. Då för 
en kort stund är jag ett med något slags allt. Totalt närvarande i 
mig själv, i andra och samtidigt också någon annanstans. Som en 
slags meditation. Som att dyka med tuber i havet, fullständigt 
viktlöst och tidlöst. Lugn, aktiv, medveten och stark. Mycket mer 
stabil än i vardagen där alla varianter av känslor finns; hispig, 
öm, dum, Florence Nightingale, rädd, beräknande, visheten själv. 
Jag har en gammal bitter trollpacka i mig som styr ibland. Hon är 
snål, intrigerar och gömmer sig i sin såriga håla, det glider 
grönt slem kring hennes småaktiga tankar. När hon är framme är 
det inte så roligt att umgås.

I de stunder när jag hamnar i något slags skapande “ljus” så 
försvinner alla jordiska förhållningssätt. Att göra sånger 
eller “fånga” sånger är för mig en ren livsinjektion, ibland 
en överlevnadsstrategi. I svåra stunder har pianot eller sången 
burit det tyngsta. Jag läste i Jeanette Wintersons bok Fyrvaktaren:

“ 'Varför är du rädd?' frågade jag mig själv, eftersom 
rädslan alltid finns i grunden till allt, till och med kärleken 
grundar sig för det mesta på rädsla. 'Varför är du rädd', när 
du i alla fall kommer att dö vad du än gör?”

Rädslan för att dö (och för att leva) styr ofta mig, speciellt 
styr rädslan i den kärlek som jag så intensivt längtar efter. Slav 
under bekräftelse och erkännande. Men varför är jag så rädd för 
att leva fullt ut? Varför inte leva i tillit tills träfracken skall 
sättas på. Varför inte leva i kärlek?

Senaste året har jag spelat gitarr och gjort sånger till mig 
själv för att hjälpa till i denna fråga, att vara närvarande i 
detta liv vad det nu innebär av smärta, glädje, vrede och sorg. Att 
inte låta såren förstena livet till någon slags 
“trygghetsborg” för att slippa känna. Jag har gjort sånger om 
mitt eget liv, inspirerad av Sylvia Plath’s dagbok.

Nu när jag i april skall ge ut en skiva är det som att döden inte 
finns när jag mastrar och mixar, det är massor att göra och jag 
glömmer. Glömmer det viktiga: Varför är du rädd, när du i alla 
fall kommer att dö vad du än gör? Att det är nu livet pågår, att 
känna det man känner och att inte stanna kvar i rädslan. Att vara i 
kärlek är nu min uppgift.

Sofie

Sofie rekommenderar:
Jeanette Winterson Fyrvaktaren
The Unabridged Diary of Sylvia Plath

Sofie Livebrant

Foto: Johan Bergmark
Född på SÖS i Stockholm 1972.
Uppväxt i Kälvesta, Västerort.
Utbildning på Södra Latin o Kungliga Musikhögskolan.
Skriver körmusik, teatermusik och sånger, t ex juloratoriet Mary’s Question.
Nu frilansande musiker o sångare, gästartist/musiker i Sofia Karlsson band.
Nu aktuell med debutskiva, release 14 april: “From here to here”.

Låten "What if?" (text & musik av Sofie Livebrant) i mp3-format kan man lyssna på här.

Titta gärna också in på
myspace.com/sofielivebrant
och
www.sofielivebrant.com
för mer musik och information om Sofie och hennes musik.


Vill ni kommentera eller diskutera Sofies text eller musik finns en speciell Gäst med G på K-tråd på vårt forum. Klicka här för att komma dit.
För att kunna skriva på forumet måste du vara medlem. Är du inte det, klicka  på Bli medlem inne på forumet och följ instruktionerna.

Tillbaka till tidigare Gäster