Torsdagen den 7 januari 2010

P.S. I love u

Möjligheten att drömmen var en mardröm försvann. Det gjorde ont när jag nöp mig i armen. Det var ingen mardröm. Det var sant. Från ingenstans. När jag såg tårarna i hennes ögon insåg jag att det var jag som i fortsättningen skulle vara mannen i huset. 

Det måste ha varit ett par månader in i 1992. Vintern tinade upp och våren var på intåg med all sin prakt utanför väggarna på den bruna villan. Det var en torsdag. Och minnet har funnits i bakhuvudet sedan dess. 

Jag satt hopkrupen i den utslitna grå soffan uppe i vardagsrummet och tittade på en deckarserie på tv. P.S. I love u hette serien. Rätt tragikomiskt nu när man tänker efter. Varje torsdag gick det och jag var en ständig tittare. Fram till just denna dag. Sedan blev programmet synonymt med vad som komma skulle.
Mamma och min tre år äldre syster däremot var på nedervåningen. Jag antog att de käkade kvällsmat. Klockan hade ändå blivit nio på kvällen. Var pappa höll hus visste jag inte och var inte heller något jag ägnade särskilt många tankar på.

Då hörde jag ett högt skrik från någon där nere.
”Neeeeej! Det kan inte vara sant?” Det var min syster som skrek. 

Vad var det nu som hade hänt? Tankar for i huvudet. Men vad det skulle kunna vara kunde jag inte komma på. Trots att det var som mest spännande på tv:n och upplösningen var nära, kände jag att jag borde gå ner.

Och visst. Nerför den knarrande trappan. Till vänster in i köket. Men där var inget folk. Förbi matbordet och en sväng ytterligare till vänster och en titt in i mammas och pappas sovrum. Där satt de. Mamma och syrran. De kramades och tårarna rann nerför kinderna.

Under min korta promenad trodde jag att jag kommit på vad det var som hade hänt. Sedan farfar gått bort för ett par år sedan hade jag varit livrädd att farmor också skulle dö. Och nu var stunden kommen. Trodde jag.

Men så fel jag hade. 

”Pappa vill skiljas.” Mamma hade svårt att få ur sig orden. Men hon insåg nog att det trots allt var bäst att säga det direkt. Som med ett plåster. Dra av det fort, så känns det mindre.

Men det kändes. Vilken chock. Fler och fler av mina kompisar hade föräldrar som skiljt sig. Men det skulle aldrig mamma och pappa göra. De hade ju aldrig bråkat. Inga tecken tydde på att något sådant här. Men jag hade fel igen.

Det blev ingen rolig kväll. Det blev en sen kväll med många tårar. På något sätt trodde jag att det kanske skulle lösa sig mellan dem och allt skulle bli bra. Bli precis som vanligt. Kvällen och natten blev morgon. Dagar blev till veckor. Förhoppningarna växte när pappa bodde kvar. Men en dag gick det tydligen inte längre. Pappa skulle flytta ut till vår sommarstuga. Det var då jag insåg att det inte kommer att lösa sig. 

Den dagen och de tårarna i mammas ögon är ett minne jag aldrig kommer glömma. Och där mitt i allt fanns lilla jag som försökte vara stark och det var jag som hädanefter skulle vara mannen i huset.

Pierre Henriksson

Sportjournalist från Jönköping som äntligen hittat sitt drömjobb, 27 år gammal. Nybliven far till Max, 5 månader, som ska bli tennisproffs eller fotbollshjälte på Söderstadion om pappa får bestämma. Sporttok som även älskar att lyssna på musik och då särskilt Lars Winnerbäck.

Vill ni kommentera eller diskutera Pierres text finns en speciell Gäst med G på K-tråd på vårt forum. Klicka här för att komma dit.
För att kunna skriva på forumet måste du vara medlem. Är du inte det, klicka  på Bli medlem inne på forumet och följ instruktionerna.

Tillbaka till tidigare Gäster