En lätt styrd berättelse - sprungen ur klassonska styrmedel via tävlingesuppgift 5 i 2008 års sommartävling:

 

Tredje (femte) hjulet under vagnen

”Är inte flowerpower-eran slut?”
Emma synade sin mamma med både förakt, hat och spykänslor. Visst visste Emma om att de alltid hade haft svårt att kommunicera – det skiljde ju ändå mer än 40 år emellan dem. Självklart så hade åldersskillnaden alltid gjort sig påmind – men aldrig så som nu – den aldrig hade varit mer än teori. Men nu hade allt omsatts i något sorts tarvligt triangeldrama som Emma aldrig ens hade kunnat fantisera ihop – ens om hon hade stått på höjden av sin kreativitet.

Emma hade trott att hennes 25års-dag skulle bli en chans att komma närmare sin mamma i och med att modern alltid hävdat att gränsen till vuxenvärlden går vid 25 års ålder för en kvinna (för män som tidigast vid 30). Hon hade alltid tyckt att dottern var allt för ung och barnslig för att ta på allvar. Men vid 25 års ålder så borde det ha ”gått över”. Så hade det alltid låtit – som en av mammans gamla vinylskivor som hakat upp sig.
Så hade hon kommit hem till detta…
… detta helvete – detta inferno – denna totala förintelse!

Emma satt i sitt föräldrahem i den gamla invanda soffan som stått där så länge hon kunde minnas och tittade ner på sina för dagen nyinköpta pepitarutiga strumpbyxor och undrade hur i helvete detta kunnat hända. Här hade hon vuxit upp – här hade hennes trygghet alltid bott – hit hade hon alltid kunnat återvända. Den trygga fyravåningsvillan i Örgryte – livets medelpunkt. Hennes föräldrar hade ju betalat för denna trygghet – en trygghet som Emma plötsligt insåg var falsk och endast köpt för ytliga penningar. Penningar utan reellt värde. Livets värde hade just slagit henne – präntat sig in som om det vore ditbankat medelst ett baseballträ i full sving.
Frågan ekade fortfarande i den oändliga tystnaden som uppstod i samma ögonblick som hon blev varse och rösten (utan inblandning av hjärnfunktion) formulerade ”Är inte flowerpower-eran slut?”

Mamma var ju egentligen långt ifrån hippie. Visst hade hon kanske varit det en gång i världen – men det var ju långt innan Emma ens var påtänkt. Det enda spår från den tiden var ett gammalt foto i ett album där hennes då 28-åriga mamma satt i almarna i Kungsträdgården i Stockholm tillsammans med ett gäng skäggiga karlar i skabbiga kläder. Bilden, som var stämplad med ”copyright Aftonbladet”, hade alltid rest frågor för Emma. Mamma var väl egentligen den mest småborgerliga arketyp man kan tänka sig – trots den där bilden. Det enda jobb hon någonsin utfört i hela sitt liv var väl just den att klättra upp i den däringa almen 1971 och komma i tidningen. Sedan pappa dog 1989 och lämnat efter sig hela aktieportföljen och alla konstskatterna (men dock ingen sorg), hade mamma mest ägnat sig åt välgörenhet och knytbluspartyn – drickandes dyra viner.
Så ingen borde egentligen ha kunnat skylla henne för flowerpower-tendenser. Men bilden av mamma på trädgrenen hade etsat sig fast i Emmas hjärna som en hemlig beundran för sin mor. En mor som verkligen hade tagit ställning – en mor som verkligen gjort något – en mor med ideal och övertygelse – något att se upp till. På så sätt hade bilden skapat en myt som sedermera övergått i en falsk sanning…
… en sanning som kanske just denna kväll visats vara mer sann än Emma någonsin hade vågat önska.

Frågan Emma ställt grundade sig på denna bild av modern och allt som hon någonsin läst och hört talas om ifrån hippie-tiden. Sex, drugs and rock’n’roll – allt var fritt enligt historikerna. Så var inte Emma uppfostrad. Men historien kan ju sätta sina spår insåg hon.

Mamma satt tyst utan att svara på den långsökta frågan. Egentligen så förstod hon nog sin dotters andemening – men hon försökte förtränga den. Hennes dåliga samvete våldtog såväl hennes hjärna som hjärta, likt en hackspett som länsar en trädstam på dess population, så rensade samvetet henne på svar.
Naken och oförsvarlig satt hon där inlindad i sina dyra sidenlakan från Wien. Sängbäddningen var i uppror, hennes små slappa bröst avslöjade fortfarande styva knoppar genom de tunna sängkläderna – ångesten kom tydligen fortare än kåtheten avtog.
Hon kunde inte formulera något svar – vare sig mentalt eller oralt. Hon förblev tigandes.

”Men mamma!” återupptog Emma, fastän det tog emot att använda ordet ”mamma” i detta ögonblick ”Förstår du inte vad du har gjort? Jag är ju förintad, tillintetgjord, sviken av allt jag trott på någonsin, jag är som en överbliven rest när allt jag någonsin trott på visat sig vara alldeles åt helvete!”
Emma grät ut sin frustration i en hulkande desperation.

Mammas hjärna fungerade inte. Hon försökte och försökte inte – hon visste att inget gick att rädda. Ändå började hon ett tafatt försök:
”Det var ju ett så vackert sommarregn – som en gång när jag också var ung…”
Detta var ju ingen ursäkt – bara ett försök att bryta anklagelseströmmen, den välförtjänta. Hon avbröt sig innan hon skulle bli avbruten av sin avkomma.
Emma hade inte ens en avbrytning på gång. Mamma (kanske hon skulle kalla henne Gun hädanefter) kunde säga vad hon ville – inget hade kunnat hjälpa i detta läge.
De satt ett tag tysta – Emma i sina nya strumpbyxor och den svarta polojumpern hon fått av mamma i julas, mamma i sitt purpurfärgade lakan, men nu med avsaknad av bröstvårtornas skönjbarhet.
Ingen sa ett ord. Tystnaden var påtagligt tom på ljud – desto mer fylld att outsagdheterna – men ingen vågade säga ut dem.
När Emmas öron vant sig vid tystnaden kunde hon från köket urskilja ett tyst snyftande. Hon visste precis varifrån det kom – även om hon nyss glömt bort att de inte var helt ensamma i huset.

………………………………………………………….

Emma hade träffat Hamlet för första gången på joggingrundan. Ja, han hette faktiskt Hamlet (hans pappa kom från Helsingör och var mäkta stolt över detta). Hamlet var sex år yngre än Emma och egentligen bara ”barnet” (enligt Gun). Han hade suttit och jämrat sig vid femkilometersspåret med en sko i handen. Emma hade redan sett honom på håll och tyckte att han liknade en grekisk gud – så nu när hon kom ikapp den sittande och jämrande guden var hon tvungen att fråga hur det var fatt.
”Skavsår.”
Svaret var kort och koncist – han tittade inte ens upp.
Ändå hade Emma satt sig ner bredvid och ur sin förberedda lilla löjliga joggingryggsäck tagit fram både salva och plåster. Snart hade den unge ”pojken” varit omhändertagen och i stånd för ytterligare språngmarscher. Men de hade vandrat tillsammans den sista biten och funnit varandra så mycket som två själsfränder någonsin kan, på så få kilometer.
Sedan dess hade de varit oskiljaktiga – på alla plan, trots åldersskillnaden. De hade förlovat sig redan efter en månad och nu hade det gått ytterligare sju. Varje ledig stund hade de passionerat umgåtts på kaféer, biografer och i Emmas rum hemma hos mamma.
Hamlet pluggade på gymnasiet – idrott och hälsa. Emma hade avslutat sina komvux-studier i psykologi och jobbade numera extra som servitris på baren ett par kvarter bort. Visst blev det en del sena kvällar men Hamlet kom ofta till baren redan innan hon slutade och väntade in henne där så de kunde göra sällskap direkt efter Emmas pass – så ingen tid gick till spillo.
”Om jag inte får vänta på dig så väntar jag bara på döden!” Så hade Hamlet uttryckt sig en gång. Emma hade då tyckt att hans pappa borde varit född i Verona istället och döpt sin son till Romeo – ty något så romantiskt hade hon aldrig hört förr.

Men nu satt han där i köket bakom köksbordet – gömd med sin slaknande mandom – skyld endast av sin skam.

När Emma gått lite tidigare från baren, tack vare få gäster (eller ska vi säga ”på grund av”) – var hennes enda oro att hon skulle komma för tidigt så att en eventuell födelsedagsöverraskning skulle kunna bli spolierad. Att hela hennes tillvaro skulle kunna gå i spillror hade hon inte en susning om.

När hon kom in i villan via suterrängentrén på tredje våningen och såg sin mors åldrande nakenhet blandad med den unge ”gudens” muskulatur – när hon till och med såg hans virila stake pumpandes sin egen entrédörr till livet…
… då tog hennes liv slut.
Hon stod där och såg på hur helvetet kom närmre och närmre i säkert två minuter (fast det kändes som timmar) innan hon skrek – rakt ut:
”Men för i satan!”

Eros upplöstes.
Hamlet sprang bort mot köket.
Mamma svepte in sig i de purpurfärgade sidenlakanet – liksom för att dölja det som dottern sett – inte bara fysiskt.

Så satt de nu där i den skrikande tystnaden. Alla ord var helt överflödiga. Ändå kunde Emma inte låta bli att yttra:
”Flower Power, fri sex – ja du din satans trädkramare. Nu har din underbara frigjordhet punkterat ett helt liv – nej förresten – inte bara ett utan tre, mitt, Hamlets och ditt eget. Jävla horkärring!!!”

Gun tittade inte ens på sin dotter. Därtill skämdes hon allt för mycket. Men hon hörde hur dottern rumsterade i rummet. Emma rotade tydligen i bokhyllan och i byrålådan. En penna raspade mot ett papper. Ett fönster öppnades och Gun kände hur kvällsbrisen smekte hennes bröstvårtor till en ny styvnad genom lakanet – och skämdes ytterligare för detta.
Det blev oroväckande tyst.
Inte ens dunsen hördes.

Men från polismannen som var chef på plats där Emmas blodiga kvarlevor skrapades ihop på asfalten utanför garaget under sovrumsfönstret fick hon mottaga en lapp med Emmas sista levande replik:

”Jag kan bara tala för mig själv men:
-Punkteringen är lagad nu.”

 

/mazken